Anförande 16 oktober 1968

En dag på våren 1939, jag var då 10 år, blev jag tillsagd av min klasslärare, som jag också hade i gymnastik, att fråga fru Carlquist om jag fick börja i Småsofiorna. Jag gick nämligen i Sofia folkskola och kände det som en verklig komplimang att få en sådan chans. Maja Carlquist och hennes Sofiaflickor var då mycket uppmärksammade av oss övriga elever och man såg upp till alla Sofior. "Fröken" Carlquist var vi däremot litet rädda för. Hon såg så sträng ut och de som hade henne i gymnastik sa också att hon var det. Därför gick jag i flera dagar och gruvade mig för hur jag skulle bära mig åt när jag skulle framföra min fråga och vad jag skulle säga. Jag övade allt i förväg och en dag när Maja Carlquist passerade i korridoren utanför vårt klassrum fattade jag mod och gick fram. Allt gick bra och jag blev helt lycklig när Maja Carlquist svarade: "Du kan komma på torsdag kl 6".

Innan jag börjat påverkade hon mig alltså att inte fuska med någonting utan att göra mitt allra bästa. Detta var så betecknande för hennes ledarförmåga - man kände så tydligt att här ställdes krav på en. Det stimulerade, samtidigt som man var rädd att göra fel. - En gång i början av min tid i Småsofiorna glömde jag en träningskväll och när jag kom på det trodde jag att jag skulle få sluta för att jag slarvat.
Maja Carlquist ville inte bara fostra oss till bra gymnaster med en god träningsvilja, hon ville också att vår stil skulle motsvara vår gymnastiska standard. Antikens fostran och ideal var hennes riktmärke och vårt emblem, som sonen Bengt komponerat består av två vingar som symboliserar jämvikten mellan en sund själ och en sund kropp. En Sofiaflicka måste därför följa vissa regler:
3. Ha lågklackade skor.
4. Helst inte äta kött.
5. Vara nykterist och icke-rökare.

På resor och träning följdes nog reglerna ganska väl men kött åt vi trots alla försök att få oss att avstå. Det var inte så lätt många gånger att följa alla krav. När jag var 13 år permanentade jag topparna och tyckte att det var snyggt förstås, men blev tillsagd av Maja att klippa av de konstgjorda lockarna och med gråten i halsen gick jag till damfrisörskan igen. På uppvisningarna hade vi alltid ljusblå hårband för att hålla håret på plats.

En annan gång flera år senare, jag var väl 18 år, mötte jag "Peggy", som vi Sofior kallade Maja, för på stan oförhappandes. Jag hade litet rött på läpparna och rodnade, men Maja låtsades inget utan vi pratade en stund, men just som vi skildes log hon och sa: "Tycker att du är fin nu?"! Hon hade verkligen makt över oss på ett underligt sätt och jag minns hur generad jag var den gången. Visst var det många gånger nyttigt med en fordrande ledare under dessa uppväxtår och vi påverkades av den stil vi påtvingades och lärde oss att trivas med mycket av den. Den som inte kunde anpassa sig slutade helt enkelt.

Maja tyckte inte heller om kotteribildning inom truppen på resorna. Vi skulle kunna bo ihop med vilken som helst av kamraterna för att stärka lagandan. När det gäller det gymnastiska så fostrades vi att förstå och bli ambassadörer för Sofiaflickornas gymnastik och jag minns framförallt från resorna hur hon diskuterade och analyserade och förklarade sitt system för oss och fick oss riktigt engagerade. Om vi var justerade eller förkylda skulle vi bevista träningarna och hjälpa till att instruera våra kamrater. Man kunde få i uppgift att följa en flickas fristående och rätta henne efteråt. Detta gällde framförallt de nya, som vi också genom gott föredöme skulle fostra till goda Sofior. Balansgångar fick vi ofta komponera själva och då vi bytte friståendeprogram skulle vi med och "tycka".

Träningsdisciplinen var sträng. Man fick alltid ge sitt bästa och aldrig vara ifrån en träningskväll utan giltigt skäl, en av de få skälen var att "mamma var sjuk". Maja lärde oss verkligen att arbeta och fick oss att känna att det lönade sig. Vi kände oss delaktiga i framgångarna och kände vårt ansvar för uppgiften. - Men det hände också att man blev missförstådd eller kände sig orättvist behandlad. Man blev utskälld efter noter och det var bara att tiga eller gråta en skvätt. Men motgångar luttrar ju och Maja var aldrig långsint. Hur som helst så har jag under mina 10 år som Sofiaflicka fått uppleva och lära otroligt mycket och Maja Carlquist har i hög grad styrt mitt liv. På vår amerikaresa 1948 engagerade hon en manlig gymnastiklärare som reseledare, som sedan blev min man och utan mina Sofiaflicksår hade jag aldrig blivit gymnastiklärare. Så jag har mycket att vara Maja Carlquist tacksam för.

Gullveig Briandt