Lyckliga äro de barn, som fått växa upp i en småstad. Här slår livets varma pulsslag och människorna upplever den samhörighet, som, enstöringen och den intellektuellt högfärdige till trots, alla människor innerst inne längtar efter - - här finns den rogivande enformigheten, som ger tanken fantasi - här har leken sprungen ur barnens egen fantasi sin hemvist - leken utan restriktioner och konstruerade hjälpmedel - här är det nära till blåsippshagen - vitsippsbacken och liljekonvaljestället - och här tar skogen vid inpå knutarna och lockar till det underbaraste av alla äventyr - indianer och vita. Så var vår miljö.

Jag föddes i Mariestad 1884 - efterlängtad påstods det, eftersom det förut fanns tre pojkar i familjen. Det kom en pojke till efter mig. Huset som var mitt hem - var ett litet sött grått tvåvåningshus, som låg mitt emellan stadens största hus, Stadshotellet, och "nya huset", det kallades så för det var nybyggt och tre våningar högt. Till "Nya huset" hörde en gård, som av oss ungdomar rätt och slätt kallades "andra går´n" och det var på "andra går´n" vi lekte. Jag lekte jämt med pojkar - pojkarna gillade mig, jag fick vara häst för att jag sprang så bra. I "tre slag och ränna" tog jag lyra lika bra som pojkarna. I "tre slag och ränna" kastade vi slagträet till varandra två stycken och sen skulle nån försöka slå det ur handen. Gick inte det så hade han förhandsrätt att välja första, och jag var mycket stolt när de valde mig före en pojk - det ska jag aldrig glömma. Springa kunde jag och slå lyra kunde jag och brännboll gick också bra.

Vad som var särskilt roligt var när vi var ute i Sandbäcksskogen hos pojkarna Hedenstierna, där de hade en stor skog och där vi lekte indian och vita. När man blev tillfångatagen, så band de en vid en trädstam och sen bombarderades man med rutten svamp - jag kan aldrig glömma hur roligt vi hade. Indianerna var utklädda med fjädrar på huvudet men de vita var klädda som vanligt. De slogs med varann.

Min pappa tillhörde missionsförsamlingen, så jag fick inte gå i kyrkan på söndagarna utan i missionshuset. Det var bara på julafton som vi gick till kyrkan i julbön. Min pappa hade två affärer. En var i vårt hus - det var en diversehandel. Så var det den andra butiken i "nya huset" och där fanns fint porslin och konstsaker. När jag stod på pappas bodtrapp, som låg utmed Stockholmsvägen så anade jag föga vart den vägen skulle bära. Om man skulle åka järnväg så fick man först åka efter häst till Moholm. Där tog man järnvägen och bytte så i Gårdsjö. Första gången jag var i Stockholm var när jag sökte till GCI.

Jag började skolan när jag var sex år och gick i Mariestads flickskola. Ja, inte var det roligt med läxor för den som helst ville leka och inte heller var det roligt att sitta stilla för den som var så livaktig. Jag hade elektricitet i kroppen. Men så gick det som det gick - när de andra fick sitta i bänk och ha bänkkamrat - då fick jag sitta på en stol mitt i gången. Men så en dag säger lärarinnan: "Nu har Maria Dahlberg suttit ordentligt så länge, så nu får Maria sitta i bänk." Men, o ve´, innan timmen var slut satt jag på min stol igen.

Men det fanns tre ting som jag dyrkade: läsa vers - botanik och gymnastik. Rytmen i språket - blommornas rytm - rörelsens rytm. Jag kan känna än i dag, hur mitt hjärta bankade av stolthet, när överstelöjtnanten stötte med sin käpp i golvet och på renaste ästgötska brummade sitt: "Bravo, lella Dahlberg."

Att jag lyckades krångla mig genom åtta klasser av svensk flickskola, det är ett bevis så som något, att det finns pedagoger, som ser mer än läxans bokstav.

Min morfar var apotekare i Askersund och hette Sohlberg. Där hade jag mitt sommarställe. Mormor tillhörde väckelserörelsen, som gick genom världen då, men det var inte morfar med på alls. De hade ett underbart gammalt hus med en underbar trädgård och de vackraste rosor man kan tänka sig. Och mormor var en sådan blomvän. Så hade de ett stall och där hade de en gammal vurst. De hyrde hästar av grannen och varje söndag for vi i vursten. På vursten fick man sitta med ryggarna mot varann och det var ju så roligt det inte går att beskriva i ord. I Askersund hos morfars var jag alla somrar.

Jag kan inte glömma en gång när det kom cirkus till stan - och jag visste ju inget roligareän att få gå på cirkus för det hade jag fått göra en gång i Mariestad. Men i Askersund fick jag inte gå på cirkus för mormor var sträng. Varje morgon läste hon ur en bok och vi fick på knä på en pall mot stolen medan hon hade bön.

Men morfar var tvärtom. Han var ju apotekare och tillhörde alldeles motsatt uppfattning. var världslig, men han var ju bra på sitt vis.
Som sagt, jag kan inte glömma när det kom cirkus till Askersund. Jag visste ju att jag inte fick gå dit. Men så en dag var jag ledig, annars fick jag ju inte springa utanför trädgården utan fick hålla mig innanför. Ja, den där dan kunde jag inte låta bli att gå till cirkustältet. Jag tog isär tältduken för att se hur det såg ut innanför. Då kände jag en hand på min axel. "Kära barn, vad gör du här?" och där stod mormor. Hon hade sett mig i skvallerspegeln. Då var jag 10 år.

Min hela längtan var att få bli gymnastikdirektör - men nej sade min pappa. "Det är okvinnligt", sade han. Jag skickades i stället till en hushållsskola i Uppsala - jag var där en termin - jag kände en student när jag kom dit, men hela studentkåren, när jag reste. Dock var jag fostrad i Herrens tukt och förmaning, så jag kunde nog hålla de unga männen på lämpligt avstånd. Ingen hade så roligt som jag, det blev serenad, åktur efter häst i korgvagn - nationsbal varje lördag. Jag hade en vanlig vit bomullsklänning - den var lång - den blev liksom grådaskig nertill men det avhjälptes nödtorftigt med öl, sen fick den duga. Ack ja. Så roligt jag hade.

Terminen vid hushållsskolan hjälpte emellertid inte - grillerna satt kvar. Då skickades jag till en tant i släkten - hon var ett orakel att tyda gåtan vad vi ungdomar passade till. "Du skall bli gymnastiklärarinna", sade hon. "Det får jag inte för pappa - och förresten mina betyg räcker nog inte till." Hon svarade "Kom till mig i Stockholm, jag skall ordna saken."

Hon skrev ett brev till general Munthe, som var ordförande i GCI:s styrelse. Jag skulle lämna det och invänta ett nytt, som han skulle skriva till professor Törngren, föreståndare för GCI. Professor Törngren läste - och säger: "Har hon läst vad det står?" "Nej, det har jag inte." - "Är hon rak i ryggen?" - "Var så god och se", sa jag och gjorde helt om. Jag kom in. Vad månne stod i detta brev? Hela mitt liv förblir det en hemlighet.

På GCI blev läxan lika mycket lust som den förut varit tvång, trots att det var böj´. och sträck´. och giv akt´. och höger om´. och vänster om´. Jag gick ut som etta. Detta var år 1909.

Jag kom först till en skola i Berlin som hade svensk gymnastik. Nästa termin blev det Kalmar och så 1910 kom jag till Sofia skola.

Nu hoppar vi framåt i tiden, till 1951 i Canada. Dom frågar mig alltid när jag kommer till ett nytt ställe: är det något särskilt fru Carlquist önskar, och fru Carlquist har alltid önskningar. När jag kom till Canada var det mitt livs högsta önskan att få se en riktig indian. "Det ska vi ordna", sa dom. Det var i Seattle. Där kom en indian i full ornat, och han hette Hövdingen över alla Hövdingar - aldrig glömmer jag detta. Och flickorna blev så i extas, så när han stod där och skulle fotograferas så la dom sig runt omkring i något slags knäböjande ställning för att riktigt beundra honom så att han skulle förstå hur lyckliga de var att få se en riktig indian. Han hade en hög ställning bland indianerna eftersom han fick fara till drottning Elisabeths kröning. Han var väl en 30-40 år. När han trädde in i all sin glans skramlade älgtänderna. Och då blev jag så glad. Jag läste alla indianböcker som fanns när jag var flicka. Inte sådana där flickböcker läste jag, nej, indianböcker skulle det vara, för jag lekte ju bara med pojkar. Jag var en pojkflicka, å var det inte mer med den saken. Men det ordna upp sig sen.

Vi kom till Vancouver Island, och då frågade de som vanligt om det var något särskilt jag önskade. Och då ville jag väldigt gärna se laxen hoppa. Hoj, här hoppar de jämt, sa han. Så det går bra att få se den. Jag hade ju läst en bok om hur laxarna hoppade i en fors. vi fick se laxarna hoppa i forsarna. Det var stiligt - det var rena äventyret.

Första gången jag var i USA önskade jag att jag skulle få träffa Elsa Brändström. Och så ville jag gärna höra äkta negro spirituals, sjungna av negrer. Vi var i den internatskolan där Stael von Holstein var studierektor. Vi var inbjudna till en internatskola och dit for vi.Brändström var inbjuden på kvällen för att vi skulle få träffa henne. Och då sitter vi på kvällen, alla flickorna och allt folket som tillhörde skolan. Jag bad Elsa Brändström berätta något ur sitt rika liv. Men då berättade hon inte om sig själv och sina upplevelser utan talade med flickorna om hur värdefullt det var för dem, att de fick göra en så lång resa. Hon sa att de skulle lägga märke till nu när de kom ut i världen, att människor är sig ganska lika med samma svårigheter och glädjeämnen. Det tycker jag är något väldigt viktigt att man får upptäcka när man reser. Elsa Brändström sa, att flickorna var lyckliga som fick komma ut när de var så unga. Det var som en gloria omkring henne, hennes gestalt var så strålande där hon stod i kvällsskymningen. Hon talade inte om sig själv - hon talade bara om flickorna.

Så var det sång. Kökspersonalen på skolan var negrer och de hade granna röster. De sjöng den ena sången efter den andra med sina djupa metallklingande röster. Skymningen hade redan fallit och eldflugor flög och det glänste till här och där medan de sjöng om Joe och Jim.

En annan gång när jag kom till USA frågade bestyrelsen mig vad jag särskilt önskade. Jag sade att min enda önskan var att få trycka Hammarskjölds hand. Det var under Suez-krisen och han hade inte varit ur kläderna på flera nätter. Jag fick trycka hans . Detta glömmer jag aldrig. Jag minns det som en nådegåva.

1948, då vi landade i USA så svarade jag: Jag har bara en önskan och det är att få träffa Carl Milles i Cranbrook. Det ska vi ordna sa bestyrelsen. Så kom vi då dit. Där var hur mycket folk som helst, det var det vackraste väder, och fontänen spelade som en dröm. Vi skulle ha uppvisning runt fontänen. Och jag var så rädd att de skulle trilla ner i det där vattnet. Och jag sa åt flickorna: Tänk inte på att ni ska komma samtidigt och sånt. Bara ni tappar hopprepet för då faller det i fontänen och då är vi sålda.

När det var slut kom Carl Milles fram och så säger han: "Nu är jag så rörd att jag knappast kan tala. Nu har ni helgat stenarna på min gård, nu har de blivit heliga för mig."Tänk, att få bära detta med sig i hela sitt liv. Jag kan aldrig någonsin glömma detta. Det är det finaste minne jag nånsin fått.

Vad hände sen? Dan därpå hade prins Bertil mottagning på sitt fina hotell - det var ju pionjärjubileum, så det var såna där fina herrar som var med. Då kommer Hilding Rosenberg fram till mig och säger: "Hur kan fru Carlquist få in musik utan musik?" - "Ja, professorn förstår, vi har ju båda ett instrument. Och det är med mitt instrument som med ert - det ska stämmas först. Hur ni stämmer ert har jag inte en aning om, men jag stämmer mitt när jag frigör kroppen från hämmande spänningar. Kan jag då få rörelsens rytm att stämma med kroppens naturliga rytm, då spelar melodin." - "Det var det bästa jag hört i hela mitt liv. Hur kunde fru Carlquist säga något så bra?" - "Ja, vet professorn, det har legat latent hos mig, och när en så framstående man som ni frågade mig, så öddes den logiska analysen." Tack gode Gud att jag fick säga detta.

Nu skall jag berätta om Karl-Gerhard. Det var på Svenska kulturveckan i Helsingfors. Bland andra inbjudna var Karl-Gerhard och jag själv med Sofiaflickorna. Frälsnings-soldater var också inbjudna. Så skulle Karl- Gerhard hålla tal och då gjorde han sig kvick på deras bekostnad för deras uniformer. Frälsningssoldaterna blev stötta och gick sin väg. Jag tyckte det var illa gjort och sa: "Man gör inte så, Karl-Gerhard, såg du inte att frälsningssoldaterna gick sin väg?" Han svarade: "Jag gör vad som faller mig in." - "Ja,är precis det jag gör nu, jag med - jag gör vad som faller mig in", sa jag.

Några år senare skulle Torsten Tegnér fylla år, och det skulle firas på ett mycket fint hotell. Dom hade bett mig säga några ord. Och där var Karl-Gerhard. Jag sa så här:
"Från lärkornas vingar hör TT bruset
det låter som sång på väg upp mot ljuset
Vi ville så gärna om allt gott sia.
Din vän Flickan från Sofia."
Bäst på hela kvällen, skrek dom. Då blev jag så tänd, att jag, när jag gick förbi Karl-sa: "Kommer du ihåg Helsingfors?" - "Satkärring" fick jag till svar.

Så skulle Karl-Gerhard fylla 70 år och då skickade jag det bästa porträtt jag hade, ett fotografi som var taget av NK:s fotograf, en bild som han kallade "Damen i blått". Den hade tagits en dag helt oförberett därute i Kungsträdgården. Ja, den bilden sände jag till Karl-Gerhard och försedde den med påskriften: "Hjärtliga lyckönskningar till min vän Karl-Gerhard från Satkärringen." Karl-Gerhard tackade omgående med orden: "Stiligare kärring finns inte. Din tillgivne vän Karl-Gerhard."

1956, när Sofiaflickorna skulle över till USA, skrev Oleg i Svenska Dagbladet, att han inte kunde förstå hur en dam på över 70 år kunde orka sådana strapatser, som resa över amerikanska kontinenten. Han antecknade vad jag svarade.

Jag får träna förstås, nästan rent olympiskt. Fast jag har kanske ett ganska originellt program. Trappspringning i kanslihus och banker, besök hos mäktiga herrar som har pengar. Man skall inte bara gå till rätt person, man skall gå in på rätt sätt. Om folk visste hur viktigt det är att gå riktigt, att gå mjukt, att inte spänna sig. Jag förstår mycket väl, att så många har så ont i ryggen. De går fel och de sitter fel, förmodligen ligger de fel också.

Vidare har jag min enmansteater. Folk säger att Karl-Gerhard och jag är dom enda, som kan spela underhållande enmansteater. Jag reser omkring och visar folk hur de skall gymnastisera, jag gör det ensam, instruerar och demonstrerar. Sånt kommer man i form . Och så lär man sig så mycket av att lära andra.

Och så äter jag förståndigt förstås. Det kanske är det allra viktigaste. Aldrig kött och aldrig ägg. Men gärna ris, morotssaft och grov gröt. Trist? Tja, man äter väl inte för att ha roligt. Jag tar skadan igen genom att synda på annat sätt. Jag dricker kaffe.